Sanne

"- Hösten 1986 fick jag en jättechock. Då fick jag veta att jag var med barn.  Jag var en 20 år gammal partytjej som inte hade en tanke på barn, jag var inte ett dugg sugen. Många undrade hur det skulle gå, inte minst jag... Vad gör man med en bebis, vad äter de och när? Hur håller man en sån... kräks alla... är det kul... en massa tankar snurrade runt... 

En iskall dag i början av mars var det dags. Då låg hon i min famn. En liten tjej, tyckte jag. Strax över 4 kg tung och såg ut som en liten ET. Hon var avvaktande och jag likaså. Den där himlastormande lyckan kom inte då, direkt utan vi spanade mest in varandra. 

Sakta men säkert började någon slags förståelse växa fram mellan oss och kärleken växte dag för dag. Sophia var enkel att ha att göra med, hon gillade mat och gos, så det var det vi fyllde dagarna med. Sophia mer eller mindre bodde i min famn och det var inte många minuter vi var ifrån varandra. Bandet mellan oss stärktes, mer och mer. 

Just när hon passerat sin ettårsdag kom familjens vilda kille Johannes. Sophia tog sin uppgift som storasyster på allvar. Minsta lilla gny ifrån Johannes så var hon där och pysslade om honom. Hon var så lugn, jag behövde aldrig vara orolig för att hon skulle göra sin lillebror illa. 

Tiden gick, bandet mellan oss blev starkare och starkare. Jag upptäckte mer och mer att det var helt ok att ha barn. De gick ju att prata med dem och tom att ha kul med dem.

Och kul hade vi, vi åkte skridskor, var på utflykter, vi bakade, cyklade, badade... listan kan göras hur lång som helst. Sophia fortsatte att vara enkel tjej och mest till glädje. Sophia var så klok, så förnuftig. Förutom städningen så var det aldrig nåt att "bråka" med henne om. 

Sophia var en funderare. Hon kunde sitta timma efter timma och bara titta rakt fram. Hon for inte runt så där som barn brukar göra. Ibland blev jag orolig och funderade över om hon var ledsen eller arg men hon såg oftast nöjd ut. När jag sen pratade med henne märkte jag att det var mycket hon funderat på, ibland stora saker men även småsaker kunde analyseras länge. Vi satt många timmar och pratade. Ibland glömde jag bort hur gammal hon var för hon var så insiktsfull. På nåt sätt var hon född vuxen.

Vid 16 års ålder var det dags att flytta iväg till internatskolan i Norrköping. Nu skulle Sophia lära sig allt hon inte visste om djur, hennes stora intresse i livet. Nu skulle hon kunna allt, lära sig allt men även klara ett eget hushåll. 

Alla har vi roller i tillvaron, Sophias roll var "den duktiga". Hon hade alltid höga betyg, hon gjorde alltid "det rätta", hon gick alltid att lita på, inget tjafs.  Men nu rasade det för Sophia. Det blev jättetufft. Hon kände press från alla håll, även från mig misstänker jag. Även om jag sa till henne många gånger att man bara kan göra sitt bästa. 

Skolan blev tuff, inte så där kul som hon tänkt sig, drömt om, men hon kämpade på. Bytte inriktning och försökte få ihop nåt vettigt. Med stöttning av vänner, lärare och mig förstås blev det till sist rätt bra.

Hon kom oftast hem på helgerna för att ladda batterierna, vi kokade soppa och kollade på film. Vissa helger när jag inte var hemma passade hon på att ladda ordentligt. När det var söndagskväll och jag dök upp, var det ofta kaos hemma. 

Jag kände hur det nästan kokade ur mina öron, hon log sött och bad mig ta en runda runt huset så skulle hon röja snabbt. Jag suckade och bet ihop, men gick snällt. När jag 5 min senare kom in mötte hon mig med en kram, ett leende och "välkommen hem mamma" och ordningen var tillbaka. Vi löste nästan alltid våra konflikter på det sättet. Enkelt och med en kram.

När skolan till sist var avklarad var det dags för jobb. Att det inte skulle bli något med hästar eller djur som hon utbildat sig för, var rätt klart redan. Hon ville tjäna pengar! Brorsan fixade till en intervju på firman han jobbade på.  Jag körde Sophia dit och 5 min senare var jobbet fixat. Ett par dagar senare var det premiär på ett lager. 

Ganska snabbt upptäckte familjen att vi hade fått ett helt nytt samtalsämne. Det har alltid varit djur som hon bubblat om, men nu var det lager! Eftersom både Johannes och jag har jobbat på lager så blev det väääldigt mycket lagersnack ett tag. Hon fick vara runt lite på ett par olika lager men Schenker var "hemma" för henne. Det var stället hon trivdes bäst på. 

Sophia bestämde sig för att hon skulle in på Schenker och nu "på riktigt", inte som en inhyrd! Naturligtvis fick hon som hon ville. I maj blev hon anställd av Schenker. Hon tjatade öronen blåa på oss med allt lagersnack. Hon ringde mig när det var segt, hon slängde iväg nåt sms och svor över tunga gräsklippare eller solrosfrö-säckar som inte stannade där de skulle. 

"mamma vet du hur stor plats en säck solrosfrö tar när den ligger trasig och utspridd på marken"

Våra lunchsamtal var så gott som obligatoriska och hon ringde alltid när hon åkte hem från jobbet. Hon hade hittat sin plats i livet. Hon mådde gott. 

Sophias mål var spikade; i vinter skulle hon läsa in matte B, till våren skulle hon ta hoj och bilkörkort och nästa höst skulle hon läsa Logistik och ledarskap på högskolan. 

Sen skulle hon ta över Schenker. Alla som sett hennes blick när hon sa att hon skulle fixa stället hade nog antingen darrat av skräck eller jublat av lycka beroende på vad man gjorde på Schenker. 

När någon går bort blir den personen på något konstigt sätt såå underbar, så perfekt, så ofelbar, så himla bra liksom. 

Sophia var inte perfekt eller ofelbar. Hon var kass på att dansa, borstade bara håret när hon var tvungen, en riktig slarvmaja hemma, men hon var en perfekt dotter, ett perfekt första försök för mig som mamma. Sophia var en perfekt bästa vän för hon lyssnade ALLTID och kom med sina vansinnigt förnuftiga råd. Sophia styrdes så gott som alltid av sunt förnuft och när hon sa nåt så visste man oftast att det var värt att lyssna på. När jag blev allför fjollig skrattade hon gott men hon dömde aldrig. Vi stod varandra nära, så nära man kan göra som mor och dotter. Vi var på väg att tappa vår mamma/dotter roll och istället bli bästa vänner. Ibland var hon liten och ville ha mamma men de stunderna blev färre och färre. Tyvärr kom vi inte ända fram. Det tog slut alldeles för tidigt.

Sophia sa alltid att kroppen bara är ett skal. Den ska bara vara transportförpackning för själen. Ta hand om kroppen så den håller men lägg inte för mycket jobb på den. Smink och sånt tjafs var inte hennes grej, "det här är jag... gilla läget", var nått vi ofta fick höra. 

Sophia visste bestämt att när en person dör så går själen direkt till de som älskar. Den 18 november flyttade hon in i mitt hjärta. Hon har ju alltid haft en plats där men nu behövdes mer. Hon var liten men himla bra på att bre ut sig.  Smärtan i mitt hjärta när hon rumsterade om går inte att beskriva. Nu börjar det lugna ner sig lite, smärtan finns där men den börjar gå från ilsken skärande värk till en molande dunkande värk. Den kommer jag leva med länge framöver. 

Sophia var på väg ut i stora världen och var redo att prova vingarna fullt ut. Det som gjorde mig så lycklig var ju att hon gärna ville flyga ihop med mig. I hennes planer fanns jag med. Nu tar jag henne med mig i allt jag gör. Hon ska få flyga, hon ska få upptäcka världen ihop med mig. Nu får min gamla kropp vara hennes transportförpackning.

Jag har sett henne gå många gånger, iväg på egen hand i livet. Första skoldan, ridskolan, till kompisar, iväg på internatet, första dan på jobbet. Men efter varje utflykt har hon kommit tillbaka till mig, berättat, fnittrat, svurit, ibland gråtit. Den här gången kommer hon inte tillbaka. Nu finns hon bara i våra hjärtan. Jag vill att ni också tar Sophia med er. Bevara henne som ett fint minne, le när ni tänker på henne, skratta gott åt det ni delat. Ge er aldrig, sätt mål och se till att uppnå dem. Ha kul... Njut av livet..."